one of those days
Löser mina problem som vanligt, genom att inte låtsas om dem och istället tvätta håret, dricka enorma mängder te och istället fundera över nyuppkomna sociala situationer, som att stå i köket och prata med korridorsgrannen, och komma på att man inte har några underkläder på sig.
rocket scientist
Ljummet vatten är inte uppfunnet i Flogsta. Det finns iskallt vatten och det finns kokande vatten, och någonstans precis mellan dessa två finns ett litet litet svart hål, där man eventuellt kan hitta lagom varmt vatten. Om man bjuder på kaffe.
earth
Jag har tänkt uppdatera i flera dagar, men det är här med ord är lite ovant för mig. Jag har plockat på mig lite för många saker som vill bli skrivna på samma gång, och ni kan ju tänka er hur det går. Men någonstans måste jag börja.
Så, alltså. Den här helgen var något i hästväg, i synnerhet fredagen. BROMANCE säger jag bara, för att ta efter en vis kvinna, som också råkar vara föremålet för den här kärleken. Fina fina grejer. Sen har jag gjort mig av med lite emotionellt (eller inte riktigt, men psykiskt låter så allvarligt) bagage, och det känns awesome. Och för att vara ärlig, inte speciellt mycket annorlunda, bara, stärkande.
På det stora hela känner jag mig oväntat tillfreds med livet. Jag har ett nytt litet ställe att kalla hem, jag är inte längre lika rädd för mina korridorsgrannar (tvärtom, de ger mig mat ibland, och det kommer man långt med när det gäller mig) och idag kunde jag gå ut med skinnjacka utan att frysa.
Ändå tänker och funderar jag som aldrig (nästan) förr, men inte på ett dåligt sätt. Jag gillar starkt det här med personlig utveckling, för det är precis vad det är. Små, små steg, ibland stora, ibland är det lite mer som ett skutt. Då kan man tänka att det är som en spelplan, och det blir plötsligt ännu lite spexigare. Jag blir helt uppfylld av hela grejen! Eller så är det våren. Troligen båda.
(Förr eller senare kommer jag förhoppningsvis skriva kortare inlägg, men just nu får ni ha överseende med att jag och orden behöver lite mängdträning tillsammans)
Så, alltså. Den här helgen var något i hästväg, i synnerhet fredagen. BROMANCE säger jag bara, för att ta efter en vis kvinna, som också råkar vara föremålet för den här kärleken. Fina fina grejer. Sen har jag gjort mig av med lite emotionellt (eller inte riktigt, men psykiskt låter så allvarligt) bagage, och det känns awesome. Och för att vara ärlig, inte speciellt mycket annorlunda, bara, stärkande.
På det stora hela känner jag mig oväntat tillfreds med livet. Jag har ett nytt litet ställe att kalla hem, jag är inte längre lika rädd för mina korridorsgrannar (tvärtom, de ger mig mat ibland, och det kommer man långt med när det gäller mig) och idag kunde jag gå ut med skinnjacka utan att frysa.
Ändå tänker och funderar jag som aldrig (nästan) förr, men inte på ett dåligt sätt. Jag gillar starkt det här med personlig utveckling, för det är precis vad det är. Små, små steg, ibland stora, ibland är det lite mer som ett skutt. Då kan man tänka att det är som en spelplan, och det blir plötsligt ännu lite spexigare. Jag blir helt uppfylld av hela grejen! Eller så är det våren. Troligen båda.
(Förr eller senare kommer jag förhoppningsvis skriva kortare inlägg, men just nu får ni ha överseende med att jag och orden behöver lite mängdträning tillsammans)
nobody said it was easy
Jag hade tänkt börja den här bloggen när jag flyttade in, och hade början av ett inlägg författat i huvudet. Om hur jag satt på en madrass på golvet i ett ganska tomt rum och kände mig väldigt liten och stor på samma gång. Sen tappade jag bort det någonstans i en flyttlåda.
Nu har jag en säng, så när jag väl hittade mitt lilla utkast igen var det förlegat. Nu får det handla om hur jag är lite mindre rädd för att gå ut i köket för varje dag, och hur jag inte har ätit gröt till middag en enda dag. Lite om hur jag är rädd för tvättstugan och det nya gymmet, men också om hur det inte finns någon snö på toppen av tallen närmast mitt fönster, så om man sitter på golvet (som jag gör nu eftersom jag inte har någon stol eller något bord) och tittar upp på en blå himmel kan man tänka att det är vår. Då skuttar hjärtat till lite extra i bröstet. Det gör det för övrigt ändå.
Nu har jag en säng, så när jag väl hittade mitt lilla utkast igen var det förlegat. Nu får det handla om hur jag är lite mindre rädd för att gå ut i köket för varje dag, och hur jag inte har ätit gröt till middag en enda dag. Lite om hur jag är rädd för tvättstugan och det nya gymmet, men också om hur det inte finns någon snö på toppen av tallen närmast mitt fönster, så om man sitter på golvet (som jag gör nu eftersom jag inte har någon stol eller något bord) och tittar upp på en blå himmel kan man tänka att det är vår. Då skuttar hjärtat till lite extra i bröstet. Det gör det för övrigt ändå.
